Jag min sambo & vårt hus

LOVISA 1 ÅR

GRATTIS FRÅN MOSTER FIA & PEKÅ

1 ÅR SEDAN

Blev så inspererad av syster Milla.

Ja idag är det 1 år sedan. Jag kommer ihåg precis var jag var, precis var jag stod och precis hur hela världen vände sig! Jag grinar bara jag tänker på det... Trodde inte det skulle sitta så fastsvetsat!

Det var den 29 oktober: Jätte tidigt på morgonen när första bilden anlände.. Hon var ju så söt Lilla Lovisa! Inget konstigt med de. Klockan ljöd hejdlöst efter någon timme. Dax att kliva upp och gå till jobbet. Både jag och Fredric var lite slitna efter nattens telefonvaka. Även fast man sover så sover man inte tillräkligt djupt för en riktig skönhets sömn. Man bara väntar och väntar på att någon ska höra av sig och berätta vad det blev och hur allt gått.

Det var som vanligt på jobbet, förrutom att man fick gläns med bilden och berätta för alla att man blivit moster igen. Det är en sådan härlig känsla!

Klockan gick, tillslut var den 9.00 och Fika. Jag gick in i omklädningsrummet och kollade telefonen. (detta var under den tiden vi hade en omtalad telefon diskussion på jobbet. När och var man använder mobilen) Iallafall så hade mamma ringt. Och mamma brukar aldrig ringa till mej så tidigt på morgonen.. Ilen som går genom kroppen säger mer än alla ord jag skulle få höra. Jag tog med mig en cigg och gick bort mot mjölkintaget. Precis när jag öppnar dörren och ska gå ut svarar mamma i andra änden..

-Hej! Jobbar du?

- Ja.. Vad var det då?

- Jo, jag tänkte om du kunde komma hem när du slutar och ta Olivia? (mamma var barnvakt åt henne)

- Ja, det kan jag väl. Vad är det då?

- Sandra ringde och ville jag skulle komma upp till Falun.

- Jaha, vaddå. Ska du hälsa på? Men Olivia kanske vill med?!

- Nej, Sandra ville jag skulle komma själv.

Vad kommer näst? Känslan i magen oroar...

- Vaddå själv? Vill dom inte att Olivia ska få se nya bebisen?

- Jo nu är det så här, att dom tror att barnet har Downs Syndrom. (Hör hur mammas röst börjar brista)

- NEJ!! Hur kan du säga så??!! Du Ljuger!!

- Nej Sofia! Jag ljuger inte.. men dom vet inte säkert. Det är ett antal prov som ska tas innan dom vet klart.

Jag kan säga, att jag aldrig någonsin varit så arg och besviken på mamma någon gång. Hur kunde hon säga så? Det kan ju inte hända. Varför??

Vi bestämde snabbt över telefonen att jag skulle komma när jag var klar på jobbet. Vilket inte var det lättaste. KLAR, när f*n är man klar? Jag erkänner att denna måndag var jag klar direkt. När vi väl lagt på så bara stod jag där mellan dörrarna. Vad gör jag nu..? Tårarna rann nerför kinderna. Gick in i luchrummet och ropade på Fredric. Han såg direkt att något hänt. Jag tror till och med att jag var lite smått hysterisk och nästan inte kunde berätta för honom. ARG ARG ARG!! Många av mina tankar gick till Sandra och David. Jag tyckte så synd om dom. Dom sitter i Falun helt ensamma. Och egentligen vet dom ingenting. Jag vill så gärna vara med dom, krama, trösta och finnas till bara.

Gjorde så småning om klart några grejor på jobbet. Tog mig till skaplig sans och åkte ut till Mamma och Olivia. Direkt jag såg dom så rann tårarna igen.

Dagen efter tror jag det var. Jo tisdag! Jag var ledig och barnvakt åt Olivia, hade varit det över natten med. Då ville Sandra och David att Olivia skulle komma upp.. Lättare sagt vi åkte upp. Jag , mamma och Olivia för att hälsa på några timmar och få se det lilla pyret. Född 1 månad för tidigt också.

Känslosammare möte mellan mamma, pappa och barn har jag aldrig sett mer än på Tv. Olivia blev överlycklig när hon hörde Davids röst längst ner i korridoren. Ansiktsutrycket när hon såg både mamma och pappa kommer jag aldrig glömma! Jag tror alla utom Olivia grinade just då!

En våning ner gick vi för att träffa lilla Lovisa. Hon låg så söt i sin lilla säng. Röd och vitrandig tröja. Den kommer jag ihåg! Trodde först man knappt skulle våga se och röra henne. Men hon är ju jätte söt, en helt vanlig bebis men som behöver lite mer omsorg och hjälp här i världen.

Åå nu vet jag inte riktigt hur jag ska ta mej ur detta. Skulle kunna skriva i evigheter. Men jag avrundar där. Skulle vilja lägga in en liten bild men har tyvärr fel dator och skriver från. Det får komma en i morgon istället.

Nu ska jag ringa och prata med Sandra en vända innan jag ska ta mej upp i sängen. Har sådan fruktansvärd hosta!!

PUSS & KRAM / Fia